Så började min biskötsel

Flera med mig har väl startat sin biskötsel av en ren slump, påverkad av någon erfaren biodlare eller kanske helt oförmodat fått tag i en hittesvärm, och på så sätt fått en mycket uppskattad fritidssysselsättning, en hobby, som också i många fall utvecklats till större och mer avancerad biodling.

Då jag nu av Länsförbundet ombetts att i jubileumsskriften återge några av mina upplevelser i samvaron med bina under en tid av snart 50 år, så vore mycket att berätta, men på grund av utrymmesskäl kan det endast bli några axplock ur minnet.

Redan vid den första kontakten med bina och biskötseln blev jag mycket intresserad, ett intresse som bevarats oförminskat genom åren, och för detta känner jag mig stå i en stor tacksamhetsskuld till Försynen. Finns det något mera spännande i naturen att uppleva än studiet av bina, deras samhällsliv, flit och utveckling och deras insamling och förädling av blomnektarn till honung.

Jag får dock säga, att det är icke vem som helst, som passar till att handskas med bin. Där det stora intresset och handlaget finns, där inläres snart både det teoretiska och praktiska arbetet. Men det kräves tålamod många gånger, ty även biskötseln har sina med- och motgångar. Den verkligt intresserade tar dock eventuell motgång med jämnmod och förlitar sig på att bättre resultat uppnås en följande säsong, bättre honungsskörd.

Apropå honung, ja! ? Hur är det bland biodlarna? ? Använder ni själva regelbundet honung varje dag, på morgonen t.ex.? En tesked honung i en kopp ej för varmt vatten är en utmärkt morgondryck, men observera, att vattnet ej får vara kokvarmt, då man annars riskerar, att värdefulla beståndsdelar går förlorade. Eller varför inte ta en stor klick honung på morgongröten? Till sådant borde väl ej biodlare uppmanas, men jag tar mig friheten att här ändock göra detta, ty jag vet, att det slarvas betydligt på denna punkt. En annan sak är, om det av förklarliga orsaker ej passar för någon med honung, men eljest ? börja från och med i dag att göra honungsätandet till en regelbunden vana!

För egen del har jag från första början av min biskötsel alltid förbrukat honung och det är min bestämda övertygelse, att detta bidragit till både energi och uthållighet och gjort, att jag stoppat så bra under många års hårt arbete i min rörelse med tillverkning v biodlingsredskap, en rörelse som startades 1928, men som inom kort kom att bli långt mera omfattande än jag från början räknat med.

När jag numera i stort sett dragit mig tillbaka från redskapstillverkningen, vill jag här passa på tillfället att tacka alla mina gamla kunder och gynnare för det förtroendet, som kommit mig till del under tillverkningsåren.

Jag skulle ju berätta om, hur jag började min biskötsel. Det var måhända ödet som spelade in. En dag i maj 1917 på min arbetsplats kom en arbetskamrat, som var från annan ort och var något förtrogen med biskötsel, som han dock tvingats upphöra med efter avflyttning från hemstaden.

Kamratens berättelse gjorde mig mycket intresserad, och genom hans medverkan hade jag och min kamrat i bolag efter 5 dagar ett halmkupesamhälle stående vid mitt föräldrahem. Bilitteratur inköptes och studerades flitigt. Många och långa stunder tillbringades vid biflustret i beundran av de flitiga binas arbete. Fram på sommaren kom ett par sena svärmar, som placerades i av kamraten hemmagjorda ramkupor. De hade ett rammått något mindre än Svearamens. Det blev en första honungsskörd, och så nalkades binas vinterinfodring. Men det första världskrigets kännbara kristid med ransoneringen på bl.a. socker blev svår även för biodlarna. Jag förmodar, att många biodlare ännu har i minnet att den tilldelning av bisocker till infodring, som gällde denna tid, var 7 kg pr samhälle. Detta var otillräckligt, men med tillskott av honung, där så skedde, kunde behovet täckas. Det tilldelade fodersockret var uppblandat med träkolsstybb, för att det ej skulle kunna användas i hushållet.

En annan nackdel var den sena sockertilldelningen, vilket gjorde, att vinterförrådsfodringen kunde påbörjas först den 2 oktober. Väderleken var vid denna tidpunkt på året rätt kall, varför bina tog sockret mycket sakta och otillräckligt, och då kylan höll i sig väcktes misstanken om för knappa foderförråd. För att ändå lyckas med övervintringen ställdes de båda ramkuporna på vinden i bostaden, men i februari 1918 visade sig, att bägge samhällena dött av svält, en dålig och otursam start alltså.

Sedan jag löst ut kamraten ur ”bibolaget” inköptes två nya trågkupor för Svearam. Dessa befolkades med svärmar, som erhölls från den första halmkupan. Så kom ny fodertilldelning på hösten 1918, men denna gång hade myndigheterna hittat på knepet att för tilldelning av fodersocker, nu uppblandat med sand, skulle till Staten lämnas 6 kg honung pr samhälle mot en ersättning av 5 kr pr kg.

Okunnighet då det gällde lagringen av denna ”Statshonung” resulterade i att stora mängder förstördes. Kristiden gjorde att honung blev en efterfrågad vara. Uppköpare for runt i de här trakterna och ville betala 10 kr pr kg och ändå mer för honungen, men från mig erhöll de intet.

Vintern 1918-1919 gick bra trots den ringa sockertilldelningen. Sand inblandad i fodersockret var tydligen bättre än föregående års kolstybb. Det var beklagligt att myndigheterna visade sig så misstrogna mot biodlarna. I dag förmodar jag, att en annan tingens ordning börjat göra sig gällande, då ju myndigheterna nu för tiden bland annat även erkänner binas betydelse i växtodlingen.

Beträffande svensk biodlings framtid är innerligt att hoppas, att unga krafter träder till i tillräcklig omfattning, samt att härför lämpade institutioner tar upp biodlingen på sina program. Hithörande ämne är somvi alla vet mycket omfattande.

Jag avslutar härmed denna minnesanteckning. Genom bina har jag fått kontakt med många intresserade biodlarkamrater långt utanför Sörmlands gränser. Jag sänder alla dem jag mött en vänlig biodlarhälsning och ett tack för de gångna åren, samtidigt som jag önskar Landets biskötsel all framgång i det fortsatta, och att största förståelse måtte visas av myndigheter till biskötselns främjande.


Eskilstuna i maj 1964 HJALMAR LARSSON